Tänkvärt!

"Kära mamma och pappa"

Jag hoppas att ni inte blir ledsna för att jag skriver det här brevet, men ni har alltid sagt till mig att jag kan prata med er om allt. Så, här kommer det.

Kommer ni ihåg den morgonen då mitt lag spelade match och ni satt och tittade på? Ja, jag hoppas ni inte blir arga på mig, men ert uppträdande gjorde mig ledsen. Kommer ni ihåg när jag sprang med bollen framför målet.? Jag försökte göra mål men föll. Jag kunde höra er skrika åt målvakten att han hade sparkat ner mig. Men det var inte hans fel, han tog bara bollen precis så som han skulle.

Sen skrek ni åt mig att ställa mig på andra sidan mittlinjen. Men tränaren hade sagt åt mig att bevaka min motspelare. Medan jag försökte bestämma mig, gjorde motståndarna mål på oss. Sen skrek ni åt mig att jag var på fel plats.

Men vad som verkligen tog mig hårt, det var när ni hoppade på min tränare för att hon tog mig av plan. Hon är en duktig tränare och hon vet vad hon gör. Förresten så är hon en obetald tränare. Hon kommer ner alla dessa timmar i veckan och hjälper oss och vårt lag, bara för att hon är intresserad av barn och idrott.

När vi åkte hem efter matchen så pratade inte någon av er med mig. Jag förstår att ni var ledsna på mig. Jag hade ju inte gjort något mål. Jag försökte verkligen göra mål, men jag antar väl att jag bara är en usel fotbollsspelare.

Trots det så älskar jag fotbollen. Det är kul att vara tillsammans med kompisarna. Det är kul att träna och lära sig förstå spelet. Fotboll är en fin sport. Men hur kan jag lära mig någonting om ni inte föregår med gott exempel.

Och till sist. Jag trodde att en spelade fotboll för att det var roligt, för att ha en fin tid tillsammans med andra och lära sig bli en bra idrottade.

Jag visste inte att ni skulle bli så ledsna för att jag inte kan bli en stjärna.

/ Er dotter